Idag lever vi i en värld där konflikter är vår vardag. För vissa på morgon-tv medan det för andra är verkligheten utanför dörren...
I landet som gränsar till Turkiet i norr, Irak i öst, Jordanien i söder, Israel och Libanon i sydväst och medelhavet i väst pågår en konflikt. Landet heter Syrien, och precis som i flera andra länder i mellanöstern, är den pågående konflikten väpnad. Konflikterna mellan Syriens ledning, Bashar al-Assad Baaths´s och oppositionsgrupperna har lett till att landet står i inbördeskrig. Även oppositionsgrupperna mellan är oense. Men det är inte bara landet Syrien som drabbats av konflikterna. Iran och Ryssland stöttar Assads regimen medan USA, Turkiet, Saudiarabien, Quatar, Storbritannien och Frankrike står på oppositionsgruppernas sida.
Syrien har styrts av familjen Assads regim i över 40 år. Familjen hör till en av Syriens religiösa minoriteter, alawiterna. Alawiterna utgör ungefär 10% av den syriska befolkningen och är en grupp inom shia-islam. Majoriteten av Syriens befolkning är sunni-muslimer. Skillnader mellan de religiösa grupperna har lett till en förargelse bland sunni-muslimerna. Att alawiterna, som är en av landets minoritetsgrupper, sitter på de centrala positionerna i landets regering och därmed också har bättre ekonomisk ställning än vad många andra Syrier har har rört upp sunnimuslimerna.
Assads regimen har haft och har fortfarande som mål att förena hela arabvärlden till en union. Oppositionsgrupperna protesterade mot unionen. De ville och vill fortfarande ha Syrien uppdelat i provinser. År 2011 tog demonstrationerna mot regimen fart. Det började med en protestmarsch i huvudstaden Damaskus. Här ställde man krav på att de politiska fångarna som satt fängslade skulle släppas fria. Demonstrationerna slogs ner med våld. Våldet ledde delvis till att regimen tappade stöd. Framför allt bland den sunni-muslimska befolkningsmajoriteten. Oppositionsgrupperna splittrades i två delar. En del som tog avstånd från våldet och en annan del som gjorde det motsatta. Samtidigt slöt sig de religiösa minoriteterna till Assads regimen. Det skapade ytterligare motsättningar i landet.
"Det började med fredliga konflikter, och slutade med inbördeskrig."
Trots att de flesta av demonstrationerna som genomfördes mot regimen var fredliga så anklagade man demonstranterna för att vara terrorister. Regimen tyckte därför att det var helt okej att utöva våld mot dem. Regimen började utnyttja att man hade makt. De släppte därför en rad fångar fria. Fångarna var islamiska extremister. Så fort de släpptes fria påbörjade de brutala demonstrationer mot regimen. Våldet ökade, vilket var regimens önskan. De hade då än starkare "bevis" på att demonstranterna var sunni-muslimska terrorister utan gränser.
Delar av oppositionsgrupperna grundade ett syriskt nationellt råd (SNC). Precis som många av de tidigare demonstrationerna så handlade det om hur landet ska styras. Det nationella rådet krävde att Assad skulle avgå och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Det nationella rådet fick stöd från den Fria syriska armén (FSA). Tillsammans kämpar de än idag mot regimen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar